Bengt Ohlsson – NYHETSKRÖNIKAN: En kamrat har stupat i sin strid mot meningslösheten
KRÖNIKA: ”Joost tog livet av sig dagen innan en ny bok skulle släppas”, skriver Bengt Ohlsson.
Platsen är Staunton, Virginia.
Det är sommaren 1987. Joost Zwagerman från Holland, Rui Zink från Portugal, Bengt Ohlsson från Sverige.
Vi var fjorton författare från världens alla hörn. Vi hade bjudits in av United States Information Agency (USIA) att tillbringa några veckor i USA.
USIA grundades av president Eisenhower 1953. Syftet var att kväsa antiamerikanska stämningar. Som reklambyrå betraktad var USIA världens största, med en budget på två miljarder dollar.
Våra värdar fick ta emot ett gäng unga författare som spottade och fräste om USA-imperialismen och Coca-Cola-kulturen. De vänstersinnade collegelärarna som höll i seminarierna nickade och myste och instämde i det mesta.
Efter sommaren skingrades vi. Några höll kontakten med hjälp av det nya och spännande kommunikationssättet e-mail.
Jag hälsade på Joost i Amsterdam. Han hade slagit igenom. Hans roman ”Vals Licht” filmatiserades av Theo van Gogh, som blev mördad 2004 av en fanatisk muslim.
Han var sig lik. Lång och gänglig, aldrig långt till ett hästgarv. Han pratade snabbt, rörde sig snabbt, associerade snabbt. Vi satt i köket med varsin kaffekopp, han betraktade min fyraårige son som lekte på golvet med något av alla sina plastdjur.
Åren gick. Vi höll kontakt med hjälp av det nya och spännande kommunikationssättet Facebook.
För en månad sen såg jag ett inlägg där bokstäverna ”RIP” stod bredvid Joosts namn.
Min första tanke var att det måste vara en antagonist som menade att han var litterärt ”död”.
Men på Wikipedia stod det:
Född: 18 november 1963, Alkmaar, Nederländerna.
Död: 8 september 2015, Haarlem, Nederländerna.
Och en uppsjö artiklar där ordet ”zelfmoord” förekom.
Hela den dagen bränner samma ord till i huvudet: din dumma jävel.
Du hade tre barn. Under resten av sina dagar kommer de att grubbla över om de såg några tecken på hur illa det var ställt. De kommer alltid att känna en vemodig ilning, när de gifter sig, får barn, köper sitt första hus, när de fyller 30, 40, 50: undrar vad pappa hade sagt i dag.
Jag vet att depression är en sjukdom. Att de som drabbas får perspektiven förvrängda. Att de tror att de gör omgivningen en tjänst genom att försvinna.
Men det spelar ingen roll.
Något hände den där sommaren för 28 år sen.
Vi mötte jämnåriga som stod på tröskeln till sina författarskap. Det fanns mycket som skilde oss åt. Men vi hade något viktigt gemensamt: rädslan som bara den vita, oskrivna sidan kan framkalla.
Vi var en främlingslegion i ordens tjänst. Sen skingrades vi, och somliga blev lärare eller akademiker, och de litterära ambitionerna blev ett bleknat minne i fotoalbumet. Andra gnetade vidare, som Rui och Joost och jag.
Jag borde tända ett ljus. I stället sitter jag på ett berg och ser ut över vidderna och muttrar din dumma djävel, och jag börjar undra om min ilska beror på att det finns något i Joosts mörker som jag alltför väl känner igen.
Den gnagande meningslösheten. Fylla sidor med ord och hoppas att de ska angå någon, och allt oftare anfäktas av en känsla att det inte spelar någon roll – eftersom man jagar något som man aldrig kommer att få tag i.
Men om man ska ha en hygglig chans att skriva något angeläget måste man intala sig själv att den här gången, polarn, den här gången kommer du att få tag på det.
Självbedrägeriet kan hålla länge. Medan man klänger omkring på karriärens repstege kan man intala sig själv att det dagliga knoget har en mening. Men inom en växer mörkret.
Joost tog livet av sig dagen innan en ny bok skulle släppas.
En kamrat har stupat i sin strid mot meningslösheten. Nu måste vi andra kämpa ännu hårdare. Han tog klivet ner i en avgrund som vi försöker att inte låtsas om. Jag vet inte om jag kan förlåta honom för att han tvingade mig att stirra ner i den.
Jag sitter på berget. Solen lyser från en blå himmel.
Jag tar upp telefonen och letar efter våra senaste meddelanden. Det var runt midnatt i november för sju år sen. Vi pratade om att vi måste ses.
”Aktiv i går”, står det med små bokstäver under hans namn.
BN.SE, Nyheter, 2015-10-10 00:00
http://www.dn.se/nyheter/sverige/bengt-ohlsson-en-kamrat-har-stupat-i-sin-strid-mot-meningslosheten/
Plaats een reactie